Åktur i samhällets mörkaste nöjespark

Bra poesi ger svindel, får inte bara tiden, utan också kroppen, affekterna, ja allt ur led. Men oftast med ett syfte: att hitta en ny fästpunkt. För vad händer annars? Man slutar antingen hos Gud, eller i intet. För att inte säga i galenskapens förtrollade

Sammanhang: ...Såväl självhatet som hatet mot omvärlden är allestädes närvarande. Dikterna kryllar av socialistiska oneliners – ”om en inte orkar orkar ingen”, paradoxala bilder som att ”dricka sin hunger” eller ”skända sin egen grav”, humoristiska anekdoter om människor som pissar in sig i ett hörn, som torkar munnen med knivar, läser nyhetsbrev från analfabeternas riksförbund, spyr galla över den karriäristiska kulturvänsterns kroniskt misslyckade ambitioner och kastar omkring sig med smått tabubelagda uttryck som ”jag hoppas att alla dör”....